Jag byltade på mig och Mimi fick heltäckande regndress på. Men vem vill gå kvällsrunda när det regnar och det blåser 12 m/s ute? Med kastvindar på upp mot 18 m/s?

Inte Mimi. Hon såg till att kissa två meter utanför dörren och 15 meter längre bort bajsade hon och visade med all tydlighet att hon ville in igen. Det blev nytt rekord det där. Kvällsrunda som tog sex minuter.

När jag fick Mimi i oktober började jag med att lära henne inkallning. Det gjorde jag med att INTE kalla in henne. Jag hade henne i koppel och sa "Hit!" och när hon tittade på mig fick hon godis. Det gjorde jag massor med gånger på varenda promenad. Till slut var "Hit!" det samma som godis och godis vill hon ju ha oavsett om hon är i koppel eller inte. Lätt som en plätt. Men det är inte samma sak som att hon kommer på studs varenda gång..

Jag praktiserar också att varje gång Mimi tittar mig i ögonen när vi går ute (det räcker inte att hon tittar på godisfickan :D), så säger jag "Duktig flicka!" och ger henne godis. Det har resulterat i att hon söker mycket ögonkontakt med mig och det gör det lättare att träna och leka. Det går dock åt rätt mycket godis, men jag ger henne lite mindre foder och ser till att godiset är hälsosamt. Typ torkad lever.


Nu har vi börjat leka lite med vår egen form för agility. När vi går förbi en bänk eller en sten som är platt ovanpå säger jag "Hoppa!" och hon hoppar upp och sätter sig, får beröm och godis. I dag testade jag att  hon skulle hoppa över hinder. Det gick inte på första, andra eller tredje försöket. Antigen gick hon under eller runt om. Men på FJÄRDE så! Och massor av beröm + godis. Vi gjorde det en gång till och det blev rätt. Då avslutade vi för denna gången. Det är viktigt att sluta på plussidan och vi har all världens tid på oss att leka framöver.

Att lära hunden att gå över eller under hinder på kommando kan vara bra om man till ex är i skogen och det finns staket eller liknande man skall forcera. Dessutom är både längre rundor och kissrundor mycket roligare om man hittar på lite bus på vägen. Både för hund och ägare. Vi skall också träna på att gå balansgång, vi måste bara hitta ett nedfällt träd eller liknande.

Nu är jag ingen superwoman, så det är sagt. Jag går även kissrundor där jag är frånvarande och inte alls koncentrerad på min hund. Men Mimi är ingen superhund heller, hon är också frånvarande ibland. ;)

Det ligger ingen prestige i att Mimi skall göra rätt, dessutom är det inte hennes ansvar att göra rätt. Det är mitt ansvar att förmedla till henne på ett sådant sätt att det BLIR rätt. Och inte har vi bråttom. Och inte behöver vi bevisa något för vare sig andra eller oss själva. Vi VET vi är duktiga och därför kostar vi på oss att njuta istället. Vi njuter faktisk när det inte blir rätt också - i och med att vi vet vi kommer att fixa det efterhand.

När jag avlivade min första hund Dixie, gick jag från henne när hon hade somnat. Hon var med andra ord inte dödförklarad än. I lång tid efteråt hade jag mardrömmar om att hon inte hade dött och levde som försöksdjur nånstans. Som tur var så insåg jag att det handlade om mina egna hjärnspöken.

Upplevelsen har gjort att jag numera vill vara med till slutet, vare sig det handlar om hundar eller närstående som skall dö. Det är inte enbart den upplevelsen som har gjort att jag har ändrat mig, jag är inte rädd för döden längre. Jag tror att döden är jobbig för oss som stannar kvar på grund av sorgen vi upplever. Men när det gäller den som är död, så är den död och jag ser det så därför att jag inte tror på helvetet. Antigen hamnar man på ett otroligt skönt ställe eller så är man bara död och vet ingenting. Det är väl inte så farligt?

Så att sörja någon är en egoistisk känsla som inte har med döden att göra, det är vår egen saknad. Enkelt. Men jobbigt.

Jag har tidigare skrivit kritisk om att vaccinera sig mot svininfluensa. Minnen om reaktionerna jag fick väcktes till liv när ämnet var uppe på TV4-nyheterna i morse. Det var många hätska kommentarer jag fick den gången.

Huruvida man valde att vaccinera sig eller inte är inget jag hakar upp mig på, men jag hoppas att de som närmast kallade oss som valde att avstå för "mördare" vill tänka efter en gång extra nästa gång de upplever att människor tar olika beslut i viktiga frågor.

Det är viktigt att inte tro att man själv alltid har rätt. Det är viktigt att vara ödmjuk inför att det myndigheter och andra går ut med inte alltid behöver vara sanningen eller det som är rätt för en själv. Det är viktigt att vara kritisk. Kritisk mot alla "fakta" vi slås i huvudet med.

Samma sak är det med LCHF. Det FINNS inga långtidsstudier och oavsett om man är för eller inte borde vi alla vara ödmjuka inför att vår egen ståndpunkt kanske är fel.

Livsmedelsverket och alla andra motståndare till LCHF kanske får krypa till korset om några år eller så kanske alla LCHF-are (inklusive mig) får göra det. Sånt får tiden utvisa, men alla har rätt att tro på det de vill och leva därefter.

Att diskutera är viktigt, men att dumförklara folk är inte rätt.