För de som har läst här ett tag så har det nog framgått att jag är kritisk till läkare och deras skolmedicin. Jag vill klargöra att det inte betyder att jag inte alls LYSSNAR på läkare, men att jag är kritisk och ifrågasätter.

 

Enkelt förklarat är det därför att jag för x antal år sen ville sluta med en medicin som hade bieffekten att man blir deprimerad. Jag var rätt reducerat på andra sätt också och två olika läkare påstod att jag var tvungen att ta medicinen resten av mitt liv. I och med att jag inte fick stöd från läkarkåren tog jag på egen hand och trappade ner medicinen och slutade med den helt efter ett halvår.

 

Efter detta har jag kunnat återgå till att jobba, dock numera på halvtid, men det är en himla skillnad mot att vara heltids sjukskriven i åratal.

 

Nu har jag IGEN får en bekräftelse på att jag borde lita på min magkänsla. I december mättes mitt blodtryck och var alldeles för högt. Två läkare oberoende av varandra insisterade på att jag skulle ta blodtryckssänkande medicin. Jag bad om att få tre månader på mig att få ner blodtrycket själv. Responsen jag fick var att "det är jättesvårt" och "du får nog räkna med att ta medicin".

 

Onsdagen förra veckan och även i morse har jag tagit mitt blodtryck på VC. Och på sex månader har jag kunnat sänka mitt blodtryck från "måttligt förhöjt" till "lätt förhöjt". (Det finns tre "grader": lätt förhöjt, måttligt förhöjt och kraftigt förhöjt).

 

Jag säger inte att man inte skall gå till läkaren. Och jag säger inte att man inte skall lyssna. Men man skall verkligen känner efter på sig själv och vara kritisk och våga ifrågasätta och stå på sig.

 

Jag hade inte varit arbetsför i dag om jag hade lyssnat på läkarna. Jag hade heller inte heller haft orken att umgås andra, att vara social. Jag hade inte haft livskvalité och jag hade levt som en zombie. Been there, done that.

 

Men det kräver kunskap. Jag har nog lagt ner närmare 50-60 timmar på att Googla senare halvåret för att försöka komma på vad som inte står rätt till i MIN kropp och rättat till så gott det går (man måste vara frisk för att orka vara sjuk). Dock tar det tid att återställa obalanser i kroppen, men jag blir inte alls förvånad om mitt blodtryck är normalt om jag bara får ett halvt år till på mig.

 

Och det får jag - därför att det är jag som bestämmer över min hälsa och min kropp.

Något verkar fel hos bloggesse. Ser ut som att bloggen är modererad när man kommenterar, men kommentaren går inte alls genom. Så ni vet.

 

Det är INTE jag som raderar kommentarer. Inte än. Väntar tills jag har några hundra tusen besökare per dag. ;D

Det är nog rätt så ingrodd "kunskap" i oss alla att det är farligt att äta fet mat och att (högt) kolesterol inte är bra. Och så kanske det är, vem vet?

 

Men tänk om det inte är kolesterolet som är farligt? Tänk om det är hur dina kärlväggar ser ut som ställer till det?

 

Det kommer hela tiden ny "kunskap" och det är viktigt att inte tro att allt vi har lärt är sanningen. Att vara öppen för att tänka om och ta till sig nyheter gör att man utvecklas och slutar med en massa påståenden som kanske inte håller. Självklart är det viktigt att samtidigt vara kritisk. I slutändan är det sin egen kropp och magkänslan man borde lyssna på.

 

Visst är det rätt vanligt att om någon säger: "Jag har stor näsa" så per automatik kommer svaret: "Men det har du väl inte?". Med andra ord så utgår den som svarar ifrån att man ogillar sin stora näsa och skall "trösta".

 

Jag satte en träningskompis lite på pottan (med glimten i ögat) när vi pratade kroppar här om dagen (helt naturligt att man pratar kost och kroppar när man har tränat på samma ställe i över 10 år):

 

Svorskan: Jag har stor rumpa.

Träningskompis: Men det har du väl inte?

Svorskan: Jo, det har jag.

Träningskompis: Men du har väl bara kvinnliga former?

Svorskan: Ja, men jag HAR stor rumpa i förhållande till resten.

Träningskompis: Det tycker inte jag.

Svorskan: Va? Jag som är så stolt över min stora rumpa! Nu blev jag faktisk ledsen..

 

Min träningskompis förstod att jag drev lite med honom, men vi alla pratar väldigt ofta (direkt eller indirekt) om ideal utan att vi tänker på det. Väldigt ofta.

 

Vi kanske skulle fundera på hur vi kan bemöta den sortens självkritik på rätt sätt? Och ÄR det negativ självkritik personen kommer med (ofta fiskar den som säger sånt efter komplimanger)? Tänk om min träningskompis istället hade svarat: "Tycker du? Skit samma, den är ju oavsett jättefin som den är!". För det ÄR den! ;)

 

Den lilla damen är i toppform om dagarna och studsar och springer.

Någon vidare jaktinstinkt uppvisar hon inte. Vi kan passera fåglar

och änder och kaniner på bara några meters avstånd utan

att hon visar något intresse alls. Det KAN dock ha

med min godisficka att göra. ;)

 

I skrivande stund degar hon i soffan efter att ha blivit badat och sen torkat i solen på gräsmattan. Borstning och lite klippning har gjort att fåglarna har massor med pälstussar att välja på när de vill snygga till sina bon.

I fredags havererade min dator på jobbet. Ett virus som blev åtgärdat i dag efter lunch. Inte kul.

 

I fredags eftermiddag när jag skulle in på Internetbanken hade batteriet i min bankdosa slutat funka. Inte kul.

 

I lördags gick en fyllning i min ena kindtand sönder. Har tid hos tandläkaren om en timme. Inte kul.

 

I söndags (i går) pausade jag från sånt som inte är kul.

 

I morse ringde sjuksköterskan och sade att informationen från dygnsmätningen av mitt blodtryck hade gått förlorat och att jag måste göra den igen. Inte kul.

 

 

Nu utgår jag ifrån att jag har gjort undan allt sånt som inte är kul för ett tag framöver. Hoppas jag. Tur jag känner mig stor och stark just nu, när jag var som mest skröplig blev jag knäckt av sånt här.