Ibland undrar jag om det går prestige i att ha många vänner. Jag har aldrig förstått mig på det där. Jag har aldrig velat ha många vänner och de få jag har skall vara nära vänner, annars kan jag skita i det.

Är det "fint" att ha många? Säger det något om personen i fråga? Visst kan man säga att den personen är social, men det betyder inte att den personen är en som JAG vill ha som vän. Att vara social säger mig inget mer än att personen är glad för att umgås och prata med andra, det säger mig inget om den personens värderingar och personliga egenskaper.

Jag dras gärna till mina motsatser, mycket för att jag gillar att få input från annorlunda tänkande. Jag känner aldrig att jag behöver ha "överseende" med vänner som tycker olika. Jag kräks nästan när jag hör någon säga att de har "överseende". Det är arrogant och visar på avsaknad av ödmjukhet. Att man tror att man själv sitter med facit och att alla andra är dumma i huvudet.

Kan behovet och önskan om att ha många vänner ha att göra med att man är rädd för att bli ensam? Eller att man ogillar att enbart vara i sitt eget sällskap? Jag stormtrivs med att vara själv. Jag tycker att mina tankar och funderingar ibland tar upp så stor plats att det knappt finns utrymme för andra.

Är "många vänner" något som har med status att göra? Eller är det ett behov vissa har och andra inte? Jag har varit med om väninnor som har många vänner, men som suckar och stönar när de ringer och verkar tycka det är mer jobbigt än trevligt. Varför sållar man inte då? Varför måste man ha kvar alla vänner? Eller är det feghet och rädsla för konflikter som gör att de inte bryter vänskap som är mer till besvär än glädje?

Varför just 17.maj är Norges nationaldag kan man läsa HÄR. Men man firade inte på det sättet man gör numera förrän efter andra världskriget. Kungen var under krigsåren i England och kom hem i början av maj 1945. Det norska folket gick "man ur huse" för att se kungens kortege köra upp Karl Johans gate den 17.maj det året.

För mig är 17.maj en dag då jag firar att Norge är ett fritt och underbart land. Jag firar inte att norrmän är norrmän, något som vissa verkar tro. Alla är välkomna att vifta med den norska flaggan, man måste inte vara norsk för att få hänga med på folkfesten.

Är man inte van är det imponerande bara att se hur alla har klätt upp sig, liten som stor, fattig som rik.

Och här sitter jag hemma i soffan och suktar efter känslan som finns i hela Norge och särskilt i Oslo centrum denna dag.

Det är för jävligt att kvinnor pratar om att de rakar sig, målar sig, bantar och klär sig för att det förväntas eller att man har uppfostrats så. Det vill ALLTID finnas ideal i media, precis som det finns ideal i konstnärliga kretsar, i bohemiska kretsar, societeten och på Stureplan. De är faktisk olika. Om du inte gillar vad som uppskattas i DIN omgivning borde du kanske se till att byta den?

Se till att ha självkänsla, det är DEN som bestämmer hur DU vill vara och se ut. Vare sig mer eller mindre. Att påstå att omgivningen formar dig visar bara på att du har dålig självkänsla, umgås fel människor, inte har tänkt efter och inte har jobbat på vem DU är.

Sluta bete dig som ett offer för uppväxt och kulturen runt om dig. Vi lever i ett fritt land där vi faktisk har massor av utrymme för att vara precis hur vi vill. Att kritisera att andra gör andra val visar bara på att man är insnöad och inte uppskattar olikheter.

Jag vill inte att alla skall vara lika. Jag tycker det är roligt att vi INTE är det och jag hatar när man är fördomsfull mot oliktänkande.

Och utseendet? Det vill ALLTID vara viktigt. Det är det första vi ser hos en annan människa. Med vårt utseende kan vi förmedla vem vi är och vad vi står för. Jag är tacksam för att vi har möjligheten till så många uttrycksformer.

Länge leve mångfalden!

Jämställd blir du först när du KÄNNER att du är det och tar det för givet. Först då går det att hantera "o-jämställdhet" från andra med en axelryckning samtidigt som du känner dig road åt de som inte har samma insikt och trygghet i sig själv.

Det krävs egentligen två A4-sidor för att förklara vad jag menar, men skit samma.

Usch, vad jag tycker synd om Carola för all uppståndelse omkring hennes lilla dotter och hårförlängningar. Det kan inte kännas bra.

Jag låter det vara osagt vad jag tycker eller inte tycker om det hela. Men däremot tänker jag säga hur jag tänker omkring barnuppfostran.

Vi alla hjärntvättar våra barn. Våra barn tar till sig våra värderingar och det kommer vi aldrig ifrån. Det viktigaste borde vara att intala sig själv som förälder att barnet är fri att skapa sina egna värderingar när det växer upp och även förmedla det till barnet.

Alla ansvarar själva för att bli den människan man blir som vuxen, oberoende av uppväxt och förälder. Det är därför viktigt att veta att det man själv känner för och det som är viktigt för en accepteras av de som älskar en som mest. OCH att man fortsatt blir älskad även om man går en annan väg än det som föräldrarna kanske hade velat.

Om Carola inte är den mamman hon är, får hon kanske skit för det när dottern blir vuxen. Om Carola hade haft andra värderingar hade hon kanske fått skit för det. Och kanske får hon skit för att hon är som hon är. Sån är det att vara förälder.

Det viktiga är inte VAD du gör, men HUR du gör. Visa ditt barn att du älskar det, säg och vis att det kommer du alltid att göra även om de inte tycker som dig. DET är viktigt.

Och mångfald är bra. Tänk om alla barn uppfostras på samma sätt, vilket tråkigt och ensidigt samhälle vi skulle få.

Vem som blir självständig, stark och oberoende som vuxen har inte så mycket med VAD föräldrarna gjorde eller inte gjorde, det har att göra med HUR de gjorde det.

Hade jag haft en liten dotter i dag hade jag sagt till henne att hon är vacker och klätt henne i en rosa klänning nu och då. Men jag hade inte tvingat henne och jag hade påpekat att det är det som är på insidan som gör en vacker. Jag hade gärna velat ge henne glädjen över att känna att hon var flicka och att hon senare kommer att bli en kvinna. Jag ser inga fel i det. Felet är när folk inte kan bortse från könet i ANDRA saker. När könet skall vara ett hinder för att göra det man vill.

Ge barn SJÄLVKÄNSLA. Och bekräfta de för det de är. Flicka eller pojke och de egenskaper de själva är stolta över att ha. Försök inte påverka så mycket, men när du gör det så påpeka för barnet att det är helt okej att tycka annorlunda - därför att DU inte har facit för vad som är rätt i framtiden för ditt eget barn.

Kärlek, ödmjukhet och massor med självinsikt gör en bra förälder.

Flera relativt stora bloggare skriver om att det måste bli slut på utseendefixering och om man är smal eller tjock, har stora eller små bröst så spelar det ingen roll. I nästa andetag (har sett det två ställen) så säger de: "Men när man blir över 40 eller så där, så är det klart att det är jobbigt. När man får rynkor och det börjar hänga och slänga".

Men i all världen? Om man inte skall vara utseendefixerad, så måste det vara okej att skrynkla ihop till ett russin och bli slapp i fisken?

Jag försöker med framgång acceptera att jag åldras (lyckas dock inte helt). Men hur kan dessa unga tjejer/kvinnor tycka det är okej att snacka skit om åldrande, om utseendet inte har betydelse?

Jag fick en fråga av en som förlorade sin första hund alldeles för tidigt:

"Vi skaffade ganska snabbt en ny hund, kanske lite för snabbt. Vi har haft honom i ca ett år nu och jag känner mig fortfarande lite "rädd" att fästa mig för mkt, hur ska man göra där?"

Att älska någon är något man tillåter sig att göra. Vad är värst? Att du tillåter dig att älska din hund, sörjer den och har massor av fina minnen sen? Eller att du INTE tillåter dig att älska din hund och sen lever med dåligt samvete?

Tänk om vi alla skulle låta bli kärleken efter att första förhållandet tog slut. Det funkar ju inte. ALLA är till låns,  vi måste våga älska här och nu.

En hjälp på vägen kan vara att se de minnena du har från första hunden som något du bär med dig som en gåva i livet. Tillåt din nuvarande hund att ge dig samma gåva. Och ge din hund den kärlek den förtjänar.

Att ångra att man älskade därför att den man älskade dog låter inte klokt. Men på något sätt är det det vi säger när vi är rädda för att älska igen. Är inte känslan av att älska någon och att HA älskat någon viktigare än sorgen som man upplever sen? Kanske det är hur man ser på sorgen man måste ändra. Se att sorg kan vara något vackert och fint och att det vi har upplevd har gett oss erfarenhet och minnen för livet.

Jag kan inte släppa detta med att man har ideal, smala, normala eller tjocka (hur man nu kan bedöma vad som är vad).

Jag har kommit på att mina ideal faktisk inte har något med media eller mode att göra. Mitt ideal är utifrån vid vilken vikt JAG mår bra. Jag mår bra när jag i mitten på mitt BMI. Då menar jag mitten (eller lite i underkant av mitten) av BMI´ets normalviktig. Vid den vikten mår jag bra, rör mig lätt, har massor med energi och har inga problem med att hitta kläder som passar.

Frågan då är vad som är mitt ideal utåt sätt. Självklart är jag subjektiv och inbillar mig att alla andra mår som bäst vid den vikt JAG gör det. Men så är det ju inte och dessutom spelar det ingen roll. Även om mitt ideal är smalt, så tycker jag inte någon som är tjockare är "feta och fula", men automatisk tror jag att de mår bättre om de väger mindre. Något som är fel, men det går på automatik.

Det som är fel när det gäller ideal är när man lägger sina egna ideal som "krav" på hur andra borde se ut. Det är det som är fel. Inte att HA ideal, det har vi alla.

Vad är DITT ideal? Roligt om någon säger att de är "för smala" eller "för tjocka" och att det är deras ideal. För vi FÅR ha precis det idealet som passar oss bäst. Idealet borde vara vid den vikten vi mår som bäst, när vi rör oss fritt och spritter av energi. Det är då vi strålar, det är då vi är vackra.

(Nej, jag är inte mer utseendefixerad än någon annan, men just nu skriver jag om vikten. Att må bra psykisk, att jobba med sin självkänsla och sitt självförtroende är mer viktigt och oftast en förutsättning för att KUNNA stråla).

En gång när jag var runt fyra år bråkade jag med min storasyster. Jag var sårad och jätteledsen och gick in på mitt rum och stannade vid min säng. Då hörde jag mamma som kallade på mig från dörröppningen och jag vände mig om i tron att hon hade kommit för att trösta mig. Men det hade hon inte, hon fotade mig där jag stod med tårarna rinnande.

Den bilden finns i mitt fotoalbum från jag växte upp och jag får lika ont i magen varenda gång jag ser den.

Sluta tro att ni "känner" era barn. Att ni vet hur de är, vet hur de fungerar och vet vad de tänker. Barn tänker mycket de inte delar med sig av och ibland känner de saker utan att kunna sätta ord på det. Det GÅR inte att säga att "mitt barn tänker inte så" - det har man som förälder ingen aning om.

Ni som lägger ut foton på era barn när de är ledsna eller arga. Hur roligt är det och i vilket syfte? Inte i syfte att vara en omtänksam förälder i varje fall.

Och min bild? Ja, den stannar i mitt fotoalbum. Som tur är hamnar den inte på Internet, för numera bestämmer jag själv hur jag skall exploateras och styr själv över min integritet.

"Ju mer jag lär mig, desto mer förstår jag att jag inte kan" är nog det klokaste jag hör någon säga. Men om man skall leva efter det så betyder det också att man borde vara öppen för att lära mer. Hela tiden. Och ödmjuk inför att andra kanske inte har lärt just det man själv har gjort.

Jag kan bli upprörd inom mig när jag ser människor som är dumma mot sina barn eller djur. Ibland har jag lust att lägga mig i och förklara för en hundägare som står och skäller på sin hund hur JAG tycker man borde göra. Men vem vill att en främling blandar sig i? Och den människan skulle säkert tänka "Vem tror HON att hon är?".

Tänk om vi hade varit öppna för sånt? Tänk om vi hade kunnat försöka hjälpa varann till mer kunskap? Jag själv går runt och tror jag är en jättebra matte, men jag vet inte mer än jag vet. Kanske finns det kunskap som jag inte vet om (och det gör det självklart) och att jag därför gör fel som jag inte har en aning om. Det kommer jag aldrig underfund med om jag inte får veta.

Att kritisera andra för okunskap är fel. Att man själv har tillägnat sig kunskap och kanske har en bättre lösning än någon annan betyder inte att den andra är dum eller ond, det betyder att den andra inte har just DEN kunskapen.

Så nästa gång jag ser damen som rycker i kopplet till sin skällande hund och blänger irriterad på honom skall jag utnyttja situationen till att jobba med mig själv. Istället för att bli irriterad inombords skall jag se till att vara ödmjuk. Hon har säkert kunskap på andra områden där jag är helt blåst.

Men jag kan inte sluta hoppas att hon en dag ser det jag ser. Speciellt när det gäller barn och djur gör det ont i själen när de behandlas orättvist.

Vissa bloggportaler i Norge förbjuder bloggar och enskilda inlägg som hyllar sizezero-idealet. Då borde man kanske förbjuda bloggar som hyllar feta ideal också? Man blir sjuk och kan dö av både ock.

Apropå det. Något annat som irriterar mig är hur många som diskuterar om man borde vara smal eller mullig (eller kritiserar de som uttalar sig) ändå kan säga att de gruvar för att bli gamla. Då blir man ju grå och slapp i skinnet. Tycker man att man inte skall kritisera någon för tjocklek, så får man väl låta bli att prata negativt om något så naturligt som att skrynkla ihop?

Antigen är det okej att säga vad man tycker är snyggt och vad man tycker är fult eller så kan man hålla truten på hela linjen. Jag har sett flera självutnämnda förespråkare för: "Du är vacker precis som du är" som i nästa andetag pratar om att åldras i negativa ordalag.

Själv vill jag förbehålla mig rätten att tycka som jag gör och uttala mig när jag känner för det. Att normalisera att vara ett benrangel eller ett fetto är dumt därför att det inte är HÄLSOSAMT. Det SKALL inte vara normalt att ha en ohälsosam vikt. Vi SKALL försöka nå en vikt som är bra för oss.

Och åldras är hur kul som helst, bortsett från när unga kvinnor slänger ur sig att de är rädda för att bli gamla och inte bryr sig ett dugg om vem de säger det till eller vem som hör. De samma sänker åtminstone rösten om de pratar skit om en tjockis i samma lokal.

Jag förstår verkligen inte varför vi skall använda "hen" istället för hon eller han om hon och han har lika värde? Och om man anser att det finns saker som är tabu eller icke önskvärda egenskaper för hon eller han är det väl DET vi skall jobba med?

Jag tycker inte att vår frihet att vara precis hur vi vill oberoende av kön har något att göra med att vi är  hon eller han (eller om man (;D) är kvinna eller man). Varför inte lära våra barn att vara stolta över sitt kön OCH lära de att alla kan göra allt och att man (;D) är lika mycket kvinna eller man för det?

Jag tycker man tar tag i problemet i fel ända. Att lära sina barn att vara stolta över sitt kön borde vara viktigt. Lika viktigt som att lära de att alla är lika mycket kvinna eller man och lika mycket värda oavsett vilka egenskaper man (;D) har och vad man (;D) vill göra här i livet.

Vad är det som gör att vissa lever ut sin personlighet oberoende av kön utan att ha något problem med det? Jag tror att eftersläntrarna fattar poängen när kvinnor och män själva visar att de tar det som en självklarhet att få vara den de vill. Uppfostra barnen så de behåller sin integritet och har en bra självkänsla, då tar de för sig på rätt sätt. Utan en massa aggressivitet som gör mer skada än nytta.

När jag avlivade min första hund Dixie, gick jag från henne när hon hade somnat. Hon var med andra ord inte dödförklarad än. I lång tid efteråt hade jag mardrömmar om att hon inte hade dött och levde som försöksdjur nånstans. Som tur var så insåg jag att det handlade om mina egna hjärnspöken.

Upplevelsen har gjort att jag numera vill vara med till slutet, vare sig det handlar om hundar eller närstående som skall dö. Det är inte enbart den upplevelsen som har gjort att jag har ändrat mig, jag är inte rädd för döden längre. Jag tror att döden är jobbig för oss som stannar kvar på grund av sorgen vi upplever. Men när det gäller den som är död, så är den död och jag ser det så därför att jag inte tror på helvetet. Antigen hamnar man på ett otroligt skönt ställe eller så är man bara död och vet ingenting. Det är väl inte så farligt?

Så att sörja någon är en egoistisk känsla som inte har med döden att göra, det är vår egen saknad. Enkelt. Men jobbigt.

För några år sen handlade jag på Netto några gånger, men ack vad jag tyckte de var dåliga. Nu är inte jag den som är den, så jag gav dem en ny chans i dag.

Fy! Som exempel kan jag ta att de hade EN typ av tomatpuré, medan det fanns fyra olika sorters slip-in-tofflor från 29:- till 69:-. Två typer av avokado kunde man välja på. Antigen den som aldrig blir mogen hur man än gör eller den som var rutten.

Jag skulle också ha frysta hallon och blåbär och de enda frysta bären som fanns var jordgubbar. Men de hade spiralblock..

När jag i lördags skulle köpa gardinstängerna (som jag hade drömt om ett tag) på Jysk, så hade de 50% på alla gardintillbehör. Gissa om jag blev glad?

När jag skulle tvätta i eftermiddags kom jag på att jag glömde slänga den strumpan med hål i, så den låg i tvätten. Den dök upp när jag skulle stoppa högen in i torktumlaren alldeles av sig själv. Visst är det tur?

Jag har ALLTID tur. Till och med om jag köper något till full pris som sen hamnar på rea. Det betyder ju bara att ingen annan har lika bra smak som mig, i och med att de inte köper det innan. Och så har jag en himla tur när jag hittar något på rea som jag gärna hade köpt till full pris.

För några år sen kändes det dock inte som jag hade tur. Men jag bestämde mig för att uppskatta varenda liten grej som gick min väg. Det ser ut för att jag har lyckats med det. Det handlar om tänket.

Men något som INTE handlar om tänket och som också är en himla tur är att Mimi tycker lydnadsträning är LEK. Hon tycker det är jätteroligt att försöka klura ut vad jag vill. Hennes svans viftar febrilt och hon vet knappt vart hon skall bli av när jag hittar på något hon inte riktigt känner igen.

Och så har jag tur som har en underbar dotter, underbara vänner (särskilt Janne) och ett jobb jag trivs så otroligt bra med. Och en lägenhet jag myser i och en välfungerande hälsa.

Jag har numera rätt tänk, men visst har jag tur också. Jag har jobbat för det, men jag har också upplevt att "jobba för det" utan att ha tur.

Det är tur det. Att jag har tur numera.

Om man tycker någon är benig, mager, smal, mullig, tjock eller fet, hur skall man säga det när man skall beskriva tunn/tjockleken på någon? För numera verkar det som att man inte får säga så. Alla är (skall vara) normala verkar det som.

Håll size zero och fetmadiskussionen på rätt nivå. Det handlar om att när man är nöjd med hur man lever, så skall man älska sig själv precis som man är. Allt ÄR vackert, men det betyder inte att det är hälsosamt att vara under- eller överviktig.

De vackraste människor jag har mött är de som älskar sig själva. De som inte bryr sig om de väger för lite eller för mycket. De vackraste människor jag har mött RENT UTSEENDEMÄSSIGTär de som är i mellanviktklassen. Sån är jag.

Sluta tjafsa om någon specifik är det ena eller det andra. Diskussioner verkar gå om den eller den är lagom eller tjock. So what? I själva reaktionen på vad en annan säger lägger man in negativ eller positiv betydelse. Det är mottagarens reaktion som avgör. Om jag kallar dig tjock och gillar tjocka människor, så är det DIN åsikt om tjocka människor som får dig att tro att jag är elak.

Älska dig själv precis som du är. Om du inte KAN älska dig själv precis som du är så hänger det knappast på vikten, men på hur du lever. Gör dig stolt över dig själv och det behöver inte ha ett dugg med vikt att göra.

Och jag tar mig friheten att fortsätta beskriva folk med orden benig, smal, mullig, tjock och fet så länge ingen ger mig andra ord som beskriver samma sak. (Jag KALLAR inte folk benig, smal, tjock etc, men ibland är det naturligt att beskriva någon utifrån storlek utan att det är elakt menat).

Top Model surrar i bakgrunden...

Marjorie: Jag tycker det inte är så konstigt att man är nervös inför folk.
Nån annan modell: Du måste få in i ditt huvud att du är en av dem/oss!

Så sant! Känner man sig som "en av dem" så är man inte nervös längre. Handlar nervösitet inför andra människor enbart om dålig självkänsla? Utanförskap? Eller kan man vara nervös inför folk av andra orsaker?

Jag tror mycket handlar om just det att känna sig som "en av dem" och det kan man till viss del styra med att tänka rätt. Eller?

Anders Behring Breivik har fått diagnosen paranoid schizofreni. Jag undrar varför? Kan det vara att det är svårt att acceptera att en normal kristen nordbo är tillräknelig när man massmördar som han gjorde?

Personalen som arbetar med Anders Behring Breivik i fängelset ser inga tecken på att han är psykisk sjuk. Nu skall ytterligare psykiatrer försöka lista ut om han är sjuk eller ej.

Tror du att en person som har blivit hjärntvättad i en religiös sekt och sen begår massmord skulle få diagnosen paranoid schizofreni i och med att h*n kunde utföra dådet?

Tror du att en muslimsk terrorist som utlöser en självmordsbomb som dödar hundratals skulle få diagnosen paranoid schizofreni i och med att h*n kunde utföra dådet?

Jag tror inte ens man hade kollat läget. Jag tror man hade sett till att personen i fråga får sitt straff. Med råga.

Jag tror man kan hjärntvätta sig själv och bli övertygad om att det man tror på är rätt utan att man är psykisk sjuk. Däremot tror jag att man kan bli knäpp (utan att "knäpp" är någon diagnos) med fel uppfostran, fel umgänge eller avsaknad av umgänge. Och man kan bli mer eller mindre knäpp. Att Anders Behring Breivik lider av paranoid schizofreni tror jag är ett önsketänkande från alla som är MINDRE knäppa i ett hopp om att normala kristna människor inte kan bli eller göra som han gjorde.

Men det är kanske jag som tänker helt fel..

Visst är det bra att vi har ett upplägg där staten ser till att vi hamnar på sjukhem/ålderdomshem när vi skall?

Frågan är om vi kan lita på att det fungerar, men det verkar som att de flesta av oss lutar sig tillbaks och blir slöa bara vid vetskapen om att ansvaret numera ligger hos myndigheterna.

Hur många kollar upp hur sjukhemmet där ens mamma eller pappa är VERKLIGEN fungerar? Hur många vågar ifrågasätta om de ser något de inte gillar? Visst är man rädd det skall gå utöver patienten när man själv går därifrån?

Vi måste våga ifrågasätta institutioner, myndigheter och andra. Och det gäller inte enbart sjuka och äldre, det gäller förskola, skola och allt annat som "styrs uppifrån".

Tro inte att allt fungerar som det skall. Ta inte den chansen. Våga fråga, ifrågasätta och vara en "pain in the ass". Det är vi skyldiga alla som behöver vård och omsorg. Jag hoppas min dotter blir en "pain in the ass" om jag hamnar i den situationen. Hon behöver inte själv ta hand om mig, men se till att jag har ett värdigt liv om jag förlorar förmågan att fixa det själv.

Och vi måste uppfostra våra barn att förstå att ibland SKALL man vara jobbig. Att vi i första hand skall se till att våra nära mår bra. Det är där allt börjar. Med våra barn. Med vår barnuppfostran. Och det viktigaste av allt, vårt EGET beteende. Det är DET våra barn i första hand tar efter.

De har smällt med smällare och fyrverkerier i flera dagar till och från. Nu har de hållit på intensivt i tre-fyra timmar och det är fortfarande tre timmar kvar till tolv-slaget. Kan man inte klara sig med en timme? Till ex halv tolv till halv ett?

När fan tror de att en skiträdd hund skall kunna kissa? Skäms på alla förälder som inte lär sina barn hyfs och skäms på alla vuxna som inte har den minsta omtanke om våra husdjur.

Som tur är ligger Mimi i soffan och bryr sig inte ett dugg. Madde däremot var vettskrämd hela nyårsveckan vartenda år. Själva nyårsafton låg hon och skakade på badrumsgolvet medan saliven rann ur hennes mun.

Så jävla onödigt.

Det är något som retar mig när det gäller prat om feminism och genus och allt sånt. När det diskuteras så utgår man ifrån att alla lägger samma betydelse i "att vara kvinna" och vad det betyder för den enskilde individen.

Jag känner mig ärligt talat inte begränsad som kvinna. Jag känner att jag kan vara dominant, arg, ta för mig, bete mig som en "karl" och klä mig precis som jag vill. Antigen är jag dum i huvudet som inte inser att "det att vara kvinna" begränsar mig eller så handlar det helt enkelt om min inställning och tryggheten i min egen könsroll.

Tar du dig fram här i livet med inställningen att du får mindre eller måste kämpa hårdare än en man för att uppnå det du vill, ja så blir det nog så också. Tar du det som en självklarhet att du får vara som du är, så funkar det. Och funkar det inte, så skit i de.

Jag vill vara KVINNA på gott och ont. Det begränsar mig inte ett dugg. Heller tvärt om. Det sista jag hade velat vara är en man. Det är synd om männen. De förväntas tjäna mer än kvinnan, de skall vara stora och starka och de kan inte bli gravida och föda barn. Inte får de sminka sig eller raka hela kroppen utan att någon reagerar heller. ;)

Det är okej att debattera och alla får tycka som de vill, men utgå inte ifrån att kvinnan är underlägsen. Jag ser rött när jag hör sånt! JAG är inte underlägsen någon man och ingen man är underlägsen mig. Det är att göra sig själv till offer när man väljer den vinklingen. INGEN är offer. Vi skall ha jämställdhet och vi kan kämpa för enskilda saker, men ingen står över någon annan. Att säga att kvinnan rent allmänt är underordnat mannen i dagens samhälle är det samma som att säga att alla kvinnor är idioter och att män är svin. Det ÄR inte så numera, men för den enskilde individen som inte tar för sig upplevs det säkert så. Men det gäller ju inte enbart kvinnor, det gäller män också. Det som saknas är att män börjar ta upp allt som inte känns rättvist för de, så kanske fler hade sett att det finns två sidor av samma mynt.

Ett exempel: Varför är det dåligt att vara piga? De gör ett jätteviktigt jobb. Om kvinnor själv hade börjat höja yrket upp i skyarna så hade inställningen ändrats. Allt handlar om hur vi väljer se det. Det som är ingrott från gammalt av är inte något vi behöver köpa som dagens sanning. Ändra inställningar gör vi om vi själva uttrycker oss rätt.

Formulera och debattera rätt, annars stjälper man mer än man hjälper. Fel ordval förstärker. Rätt ordval påverkar positivt för en bra utveckling.

Jag hatar julen. Egentligen mest tiden innan som jag tycker är stressig och inte mysig. Man skall städa, putsa fönster, hänga upp julstjärnor, pynta till jul, baka och handla in och laga massor med mat, köpa presenter, dra hem en gran och pynta den, skicka kort, få kort och komma ihåg att tacka och så skall man vara så himla "glad".

Därför gör jag som jag vill. Jag städar inte till jul, jag bakar inte, jag skickar inga kort (men tackar för de jag får), jag köper ingen gran och behöver inte anstränga mig för att vara glad. Det är jag automatisk när jag får göra som jag vill.

Själva julafton älskar jag. Den har dottern och jag gjort till "vår" dag med egna traditioner där vissa delar inte alls är juliga.

Jag är inte glad för påsk heller. Och inte nyårsafton och inte midsommarafton. Jag är nog rätt anti alla "måsten". Jag tycker om när man på eget initiativ, när man själv känner för det, samlar nära och kära och umgås utan att det finns regler för hur det borde vara.

Numera ser jag JÄTTEMYCKET fram emot jul. Just för att jag har gjort den till min och skiter fullständigt i samhällets normer och regler.

Jag fick en kommentar för ett tag sen från en som inte ville skaffa hund igen för att det gör så ont när de dör. I dag fick jag kommentar från en som vågar sig på en ny hund (trots att det gör ont när de dör) mycket för att jag skriver om min glädje och kärlek med Mimi. Vad glad jag blir!

Det är så viktigt att våga leva. Att inte låta bli saker därför att det kan innebära sorg eller annat negativt. Mitt hjärta brast när jag fick avliva Madde för drygt två år sedan. Hon gav mig 11 år i hundskolan, 11 år som jag aldrig skall glömma och som jag minns med mycket glädje och massor med kärlek.

Jag tror att många med mig ofta går i fällan att låta bli att göra saker som man verkligen gillar därför att det kan betyda merarbete eller sorg. Vi tänker ofta så praktisk. Det kan handla om detta att skaffa hund, men det kan handla om det mesta annat också. Ibland borde vi istället för att bromsa oss själva tänka "Är det så farligt egentligen?". Är det inte viktigare att leva livet på gott och ont än att se till att vi inte upplever "och ont"? Det går nämligen inte att få enbart "på gott".

När dottern var runt åtta år och hon och en väninna åt middag hemma hos oss startade jag matkrig. De var tillräckligt stora till att förstå att det var en engångsföreteelse. Köket blev nedsölat, men vi hade skitroligt!

Vi slutar leva om vi inte tar jobbet med det som gör oss själva glada. Jag undrar på om det inte är därför många får mer tråkiga liv med åldern. Man blir så fruktansvärt praktisk (känslomässigt och rent fysisk) att man utesluter det som ger en glädje.

Mimi är väl värd den sorg jag kommer att uppleva den dagen hon är borta. Samma sak med andra relationer. Vissa har man goda minnen efter. Med andra är det kanske inga goda minnen, men däremot har man lärt sig något. Det är också bra. Det är alltid bra att lära.

Att leva handlar för mig om att göra det man njuter av att göra och att tänka rätt när det gäller "jobbet" som uppstår därför att man gör det man gillar. Det är underbara minnen jag har fått efter mina hundar och jag städade köket med ett stort leende efter matkriget.

Jag sitter och läser Veckorevyn, inte bara sista sidan som är orsaken till att jag köpte den. ;)

De skriver bland annat om svartsjuka i relationer och hur man kan hjälpa den som är svartsjuk och hur man kan ta till vara sig själv när/om man är tillsammans med en som är det. Sen läser jag att det optimala tydligen är att inte vara svartsjuk alls.

Det låter fel i mina öron. Det finns svartsjuka som förstör, men det finns också en typ av svartsjuka man kan känna ibland bara för att man älskar den andra så mycket att man blir rädd för att bli av med kärleken. Den svartsjukan vill jag försvara. Är man medveten om att det är just därför man känner så och inte för att ens partner är på väg ifrån en, så kan man lära sig gilla den känslan. Och man håller den för sig själv som en liten juvel. Det handlar inte om en massa fantasier där man målar upp värsta scenariot, men bara en liten känsla av att man har vunnit högsta vinsten och hoppas att resten av (halva?) befolkningen inte inser det. Det är för mig en sund svartsjuka, en skön känsla som värmer långt in i hjärtroten.