Jag skulle förklara något för dottern.

Svorskan: Men du förstår inte vad jag menar.
Dottern: Det gör jag VISST det.
Svorskan: Nej, det märker jag på hur du argumenterar.
Dottern: ??
Svorskan: Polletten har uppenbarligen inte trillat ner.
Dottern: Vilken pollett?

Dottern pratar om vad hon kanske kan jobba med.

Dottern: Jag kan korrigera texter?
Svorskan: Ja, eller så kan du översätta från norska till svenska.
Dottern: Nja, vet inte om jag hade varit så bra på det.
Svorskan: Bättre än de flesta.
Dottern: Ja-ja, jag är alltid bättre än de flesta.

Det är väl okej att barn står och trycker näsan mot balkongdörren för att vara roliga när de är fem, men när de är tjugotre??? :D

Tränade i morse (tillsammans med dottern!) och stack till jobbet sen. När jag kom hem efteråt hade äntligen receptet på Mimis folsyra kommit. Cyklade till stan och hämtade ut medicinen, handlade mat och cyklade hem. Stressad med vetskapen om att jag har tvätt-tid i dag också.

Då var det inte helt fel att dottern gjorde middag till oss.

Lyxigt att få den serverad och gott var det också.

Dottern ligger på soffan och slumrar. Jag sitter vid sidan om. Hon vaknar till och säger hon fryser. Jag lägger mig halvvägs över henne för att ge henne värme. Efter ett tag sätter hon sig upp och så masserar jag hennes rygg och axlar och hon säger:

"Mamma, i mitt nästa liv vill jag bli en hund hos dig".

I dag har Mimi och jag varit på jobbet och sen stack vi till dottern och putsade fönster (flytt på gång). Det vill säga att JAG putsade fönster, medan Mimi tog en liten paus. Hon är sig själv igen, den lilla damen. Lite trött kanske, men det beror nog mest på antibiotikan hon får.

Dottern? Jo, hon jobbade under tiden hon också. Men jag blev lite konfunderad när hon i klädeshögen: "Mamma-kanske-vill-ha", hade slängt ett par vita, urtvättade spets-stringtrosor.


Jag försöker göra vad jag kan. Skulle önskat jag var en duracellkanin, men det är jag inte. Har aldrig varit. Och nu är jag inte 20 längre heller. Men jättemysigt är det att hjälpa till och att umgås henne. Hade jag vetat när hon var 18 att vi skulle ha den relationen vi har i dag, hade jag känt mig mer lugn. Vi hade våra fighter på den tiden. Numera är det så otroligt mysigt. OCH roligt.

Goda vänner, bekanta och ni är helt underbara. Det värmer i hjärtat med alla fina kommentarer. Och för ett par timmar sen blev jag spontant glad. Jag kollade dotterns blogg och hann läsa: "Så nu cyklar jag hem till mamma och ger henne en överraskningskram".

Samtidigt hör jag någon i trapphuset och förstår det är hon. Jag rusar bort till dörren och öppnar samtidigt som hon ringer på. Världens största och goaste kram fick jag. Och så rann tårarna igen. Jag har inte så lätt för att gråta när andra ser, inte när jag är ledsen. Glada tårar är jag däremot bra på att visa för andra. Men dottern kan jag vara ledsen med. Och så har hon förmågan att få mig att skratta. Både ock var skönt.

Tack, jenta mi! Du är bäst!

Och nu skall Janne och jag testa och se om det efterlängtade fylle-inlägget kan bli av. Och rapport om dagens extrema promenad kommer också. Tror jag. Vilddjuret Mimi tog livet av det mesta som kom i hennes väg. ;D

I dag skall jag jobba. Inte mitt ordinarie jobb, men det där extrajobbet jag har. Som jag inte får betalt för, men jag får tack. Och så kan jag ta  med mig Mimi dit också. Och så är det i trevlig hemmiljö med mysprat. Ingen stress. Och så brukar jag få kaffe. Och en kram eller tre.

Svorskan: Undrar vart alla de som sågade oss för att vi tog avstånd från svininfluensa-vaccinet tog vägen?
Dottern: Mm, det var hård kritik vi fick där.
Svorskan: De är kanske döda allihopa?
Dottern: Ja, eller så ligger de bara och sover.

Grattis på födelsedagen, jenta mi! Tänk att jag har haft den äran i 23 år! 23 år med världens underbaraste dotter som jag är så otroligt stolt över och enormt glad för. Du har berikat mitt liv! Puss!