Jag är helt klart blogg-beroende och har därför tagit ett tungt beslut, jag kommer inte att blogga mer detta året.

Den första som mailar en bild till mig som jag måste låtsas att är min och skriva ett inlägg om, får en länk. Självklart måste bilden vara hyfsat anständig.

Mail: svorskan@live.se

Allt för att inte låta torkan vinna!

Uppdatering:
Bild är mottaget, inlägg är på gång. :D
(H*n måste maila mig sitt url, annars kan jag inte länka!!)

Jag har lite problem med inloggningen på mina kända mail-adresser och även Svorskanbloggen beter sig lite konstigt, så jag gör som jag gjorde förra gången det var så här. Jag meddelar här i bloggen att jag vet om det och alla lösenord är ändrade igen.

Konstigt nog <ironi> så hjälpte det då. Mina mail-konton är heller inte sammanlänkade så om du är ute efter speciell info (guess!!) måste du satsa på exakt rätt konto annars har du jobbat förgäves. Men du vet ju vilket det är, eller hur? Men kanske har jag kopierat den känsliga infon? Sånt kan man ju aldrig veta. Jobbigt läge det där.

Sorry!

Jag misstänker att de som ogillar "kantiga" formuleringar och ogillar att andra tycker annorlunda än de själva, oftast är de som är de mest konflikträdda.

Det er de fega. De konflikträdda är de som är de mest fega av alla. Alla är vi konflikträdda, det är naturligt, men att låta bli att jobba för att inte vara det - det borde man skämmas för.

Varför är det så svårt att ta att någon tycker annorlunda? Eller att någon vågar slänga ur sig ett annat sorts tänkande? Varför blir du förbannad? Detta är trots allt bara en blogg, vare sig mer eller mindre.

Andas djupt in, håll andan och andas långsamt ut, repetera tre gånger. Är du pissed off fortfarande? Då har du inte fattat poängen och jag rekommenderar att du joggar vidare till någon annan blogg i blogg-världen.

..och ni som gillar att gnabbas med mig får hemskt gärna stanna kvar. I like!

Ofta är jag rädd för att berätta för andra vad jag tänker för det känns som att folk tror att jag tror på allt jag tänker. Nu tror du kanske att detta är ett sånt där inlägg där jag tänker förvirra igen, men det är det inte.

I bloggen gör jag ofta mina funderingar till påståenden och det finns en förklaring till det. Om jag kommer med funderingar får jag en massa ja-sägare i mina kommentarer, men om jag kommer med påståenden så är ni många som hoppar till på gott och ont. Det gillar jag, det tycker jag är fascinerande och det är intressant att höra olika vinklingar och argument på en och samma sak. Dessutom ser man hur olika vi alla uppfattar saker och vad vi väljer att lägga vikt på.

I mitt förra inlägg fick jag en kommentar från Krönikören som kändes så rätt när det gäller detta med att kommentera hos varann. Så här (bland annat) skrev hon om förväntan på återbesök när man kommenterar:

"När jag har bjudit någon på middag tio gånger är det svårt att inte förvänta sig att bli bjuden själv."

Mitt i prick!

Alla som känner mig lite vet att jag gärna väljer lite uppviglarvändningar när jag skriver, så också nu.

Vad är en bloggvän egentligen? Vad betyder det att vi är bloggkompisar med varann? Ställer vi upp för varann när vi har det jobbigt eller är sjuka? Firar vi med varann när något går bra? Nehej, vi gör inget av det. Det vi gör i blogg-världen är att se till att få uppmärksamhet (vi lägger ut inlägg) och sen kommenterar vi hos andra för att få dem att kommentera hos oss själva.

Vi är några jäva blogghoror allihopa! Jag vågar påstå att 95% av alla kommentarer kommer från de som vill ha återbesök och 95% av alla kommentarer jag själv lämnar är för att JAG vill ha återbesök. Om jag kommenterar hos någon flera gånger och inte får någon respons, då sluter jag kommentera där om inte det är en superb blogg och det brukar det inte vara. Vara sig ni eller jag har någon superb blogg i mina ögon. Dottern har heller ingen superb blogg i mina ögon. Jag skulle aldrig sätta mig vid datorn flera gånger om dagen enbart för att kolla min dotters blogg eller någon annan storbloggares.

Fjortisarna "Skall vi lägga till varann på Bloglovin", "Fin blogg" och "Kolla min blogg" är ett mer rakt sätt att göra exakt samma sak som vi gör. Skillnaden är att vi lägger ner lite mer tid för att dölja syftet med det vi håller på med.


Så räkna inte med dina blogg-vänner om det krisar sig, men däremot kan du (om du har tur - som till exempel jag har haft) bli känd med blogg-vänner privat och sen blir de dina vänner IRL, det är något helt annat.

Det är lika bra att acceptera läget, jag ser er som blogg-horor och blogg-horbockar (Hej grabbar! :D) och jag är precis likadan själv. Sen finns det stor-bloggare och andra som inte bloggar på samma sätt, men jag tror nog att det jag har skrivit nu gäller de allra, allra flesta som har kommenterat hos mig och som jag har brukat kommentera hos.

Frågan är: Spelar det någon roll? Jag tycker inte det, jag tycker det är helt okej, MEN man skall vara medveten om att det fungerar så här. Det är minimalt med moral i blogg-världen. Vi bemöter varann som vänner i ögonblicksupplevelser, men vi är inte där för varann när vi släcker ner datorn för kvällen. Det är kanske därför det också är så underbart med blogg-världen, vi bestämmer själva när vi är hemma och inte och ingen kan ställa krav på oss. Men när ingen kan ställa krav, kan inte vi själva förvänta oss något heller.

Om jag blir sårad IRL så finns mina vänner till för mig och visar att de är lojala på alla sätt och vis. I bloggvärlden kan du bara glömma det. I bloggvärlden finns inte de begreppen, vi tänker inte så. Du tänker inte så och jag tänker inte så. Aldrig om jag skulle försaka min blogg eller möjligen förstöra min statistik för att ställa upp för en bloggvän. Men en vän IRL hade jag kunnat lägga ner min blogg för.

Jag vet, jag hårddrog det hela nu, men den som säger att det inte finns ett uns av sanning i det jag skriver, ljuger.


Jag kommer att svara på eventuella kommentarer under samma inlägg.

Nu får det vara nog med allt bloggande, tycker jag. Det skall helt klart lugnas ner lite. Det betyder att det inte är givet att det kommer ett morgoninlägg varje dag till exempel.

I går kväll funderade jag på detta och tänkte att jag inte skulle blogga alls i en period. Ju mer jag funderade, ju mer uppenbart blev det för mig att jag är blogg-beroende. Efter ännu mer funderande kom jag på den smarta idéen att jag ju kunde blogga om hur det är att sluta blogga när man är blogg-beroende, men det föll liksom inte helt på plats. Poängen blev borta. ;D

Men nej, jag slutar nog inte blogga, jag drar bara ner på det lite. Tror jag. Kanske.

Som sagt, jag slutar inte, jag bara trappar ner lite.

Först förstod jag inte varför en som jag vet vem är kommenterar anonymt i min blogg och lämnar sitt eget IP-nummer bara så där. Nu när jag har fått veta att det inte är alla blogg-sajter där man ser IP-numret, så förstår jag det bättre.

Det är ju så sin sak att vara fjortis och hålla på så, men att en som utger sig för att vara seriös och vuxen gör så? Pinsamt! Väldigt pinsamt! Det är frestande att skriva ut vem det är, men om Metro-häxan håller sig för sig själv, så har jag bestämt mig för att låta bli.

Och hela historien handlar inte enbart om en anonym kommentar, det har hänt lite av varje av privat karaktär. Därför kallar jag detta för att trakassera, vare sig mer eller mindre.

Känns lite som att man har hamnat i den "där" delen av blogg-världen, men nu börjar jag förstå hur frustrerande det är. Att få anonyma kommentarer från främmande är så sin sak, men från folk som man känner till är något helt annat.

Det är synd att folk känner för att göra personliga påhopp när vi istället kunna få fram massor av olika åsikter och argument för och emot. Jag fick en kommentar från Malmö i går, självklart anonym som mest brukligt är: 

"Jag tycker du är grymt skenhelig med tanke på de inlägg du hade där du satt och söp fram till klockan sex på morgonen. Du har mest bara tonåringar som läser din blogg ... Vad förmedlar du???"


Väl, du kära anonyma läsare. Förhoppningsvis förmedlar jag att det är helt okej att ha roligt och förhoppningsvis är det inte så många kvar av dina mentalt jämnåldriga som läser min blogg längre.

Jag vet inte vad jag skall tycka, men ju längre tid jag bloggar, ju mindre tycker jag om att reklam är/blir en del av själva inläggen man skriver. När det är tydligt att inlägget är sponsrad så är det sin sak, men när man inte fattar det där och då och kommer på det sen? Då känner jag mig lurad och är det något jag inte gillar så är det just det att känna mig lurad.

Vart går gränsen och vad är okej? Är det bara jag som är fyrkantig eller är det fler som känner så?

Jag tycker det är trist att jag skall behöva misstänkliggöra varje inlägg jag läser. Jag vill veta vad som är reklam och inte.

Självklart är alla fria att göra som de känner för och detta är inte menat som en kritik till att vi gör olika. Jag är bara nyfiken på om jag är ensam om att känna som jag gör?

Nej, jag vill inte gå med i Facebook och det av den enkla orsak att jag gillar hur jag i blogg-världen kan spela upp på ett annat sätt. Jag kan småljuga, bluffa, låtsas vara någon annan än den jag är. Du/ni känner mig inte nödvändigtvis och ni som gör det får ingen möjlighet att ifrågasätta. Vi har ingen öppen privat dialog, även om den kan bli rätt personlig ibland och en konfrontation om vad jag skriver här kan jag alltid bemöta med ett skratt: "Det var ju i bloggen!".

Jag saknar en sak, jag skulle önska det fanns en egen blogg-sajt för de som bara bloggar för den sociala samvarons skull. Det är svårt att få någon information om andra bra bloggar när man kollar på startsidan (Devote är inte bättre än Bloggesse på den punkten) och topplistor och annat innehåller bloggar som inte intresserar mig. Samma med typen av kategorier. Kunde det inte vara en blogg-kategori som het "socialt samspel"? Eller "tantvarning"? Eller "myshörnan"?

Jag gillar verkligen att blogga, jag får skriva av mig om vad jag vill och jag känner mig inte tvungen att vara trevlig mot gamla vänner som jag egentligen inte bryr mig ett dugg om.

Nej, jag vill inte gå med i Facebook, men jag vill ha en bloggsajt för oss som bloggar mer som en social grej. Eventuellt så kunde kanske en redan existerande sajt utveckla ett litet sidoforum med tanke på alla oss som redan finns här i myshörnan av blogg-världen?

Horni-gumman har korat mig till vinnare i Blogghora-tävlingen.

Nina och jag ville träffas. Vi tog lika gärna initiativet till att alla andra som också ville det kunde möta upp på Bishops Arms på Savoy Hotell i går kväll. Vi blev sex stycken och hade jättetrevligt!

Petra, Petra och Nina. (Länkar till samtliga finns i slutet av inlägget).

 

 

Afrodite och Petra.

 

 

Cecilia (Cecilia tipsar) och Nina.

 

 

Petra (med huvudet på sned),

Cecilia (underbart leende, ni vet - ett sånt som smittar),

Nina (Janne - HON har ögon hon!!),

Svorskan (längst bak i lila),

Afrodite (är på väg ner mellan borden) och

Petra (som är på väg att ramla ur bild).

 

Jag kan inte annat än rekommendera att göra så här. Helt opretentiöst sätta en tid och uppge ett ställe och sen kan de som vill dyka upp. Det är hur roligt som helst. Jag kan man tänka mig att om man gör det en gång i halvåret eller så, så hänger fler och fler med för varje gång.

 

Det ger en helt annan känsla att "blogga med varann" sen. Kul!