Jag fick en fråga av en som förlorade sin första hund alldeles för tidigt:

"Vi skaffade ganska snabbt en ny hund, kanske lite för snabbt. Vi har haft honom i ca ett år nu och jag känner mig fortfarande lite "rädd" att fästa mig för mkt, hur ska man göra där?"

Att älska någon är något man tillåter sig att göra. Vad är värst? Att du tillåter dig att älska din hund, sörjer den och har massor av fina minnen sen? Eller att du INTE tillåter dig att älska din hund och sen lever med dåligt samvete?

Tänk om vi alla skulle låta bli kärleken efter att första förhållandet tog slut. Det funkar ju inte. ALLA är till låns,  vi måste våga älska här och nu.

En hjälp på vägen kan vara att se de minnena du har från första hunden som något du bär med dig som en gåva i livet. Tillåt din nuvarande hund att ge dig samma gåva. Och ge din hund den kärlek den förtjänar.

Att ångra att man älskade därför att den man älskade dog låter inte klokt. Men på något sätt är det det vi säger när vi är rädda för att älska igen. Är inte känslan av att älska någon och att HA älskat någon viktigare än sorgen som man upplever sen? Kanske det är hur man ser på sorgen man måste ändra. Se att sorg kan vara något vackert och fint och att det vi har upplevd har gett oss erfarenhet och minnen för livet.