"Ju mer jag lär mig, desto mer förstår jag att jag inte kan" är nog det klokaste jag hör någon säga. Men om man skall leva efter det så betyder det också att man borde vara öppen för att lära mer. Hela tiden. Och ödmjuk inför att andra kanske inte har lärt just det man själv har gjort.

Jag kan bli upprörd inom mig när jag ser människor som är dumma mot sina barn eller djur. Ibland har jag lust att lägga mig i och förklara för en hundägare som står och skäller på sin hund hur JAG tycker man borde göra. Men vem vill att en främling blandar sig i? Och den människan skulle säkert tänka "Vem tror HON att hon är?".

Tänk om vi hade varit öppna för sånt? Tänk om vi hade kunnat försöka hjälpa varann till mer kunskap? Jag själv går runt och tror jag är en jättebra matte, men jag vet inte mer än jag vet. Kanske finns det kunskap som jag inte vet om (och det gör det självklart) och att jag därför gör fel som jag inte har en aning om. Det kommer jag aldrig underfund med om jag inte får veta.

Att kritisera andra för okunskap är fel. Att man själv har tillägnat sig kunskap och kanske har en bättre lösning än någon annan betyder inte att den andra är dum eller ond, det betyder att den andra inte har just DEN kunskapen.

Så nästa gång jag ser damen som rycker i kopplet till sin skällande hund och blänger irriterad på honom skall jag utnyttja situationen till att jobba med mig själv. Istället för att bli irriterad inombords skall jag se till att vara ödmjuk. Hon har säkert kunskap på andra områden där jag är helt blåst.

Men jag kan inte sluta hoppas att hon en dag ser det jag ser. Speciellt när det gäller barn och djur gör det ont i själen när de behandlas orättvist.