I 5-6 år har jag följt Hittehunds sida med hundar som är till omplacering. Mest bara för att jag är nyfiken, har hundintresse och var imponerad över hur seriöst de verkade jobba.

I vecka 39 (tror jag det var) såg jag Mimis presentation första gången. "Nej! Nej! Nej!", tänkte jag. "Jag skall ju inte ha hund". Men hon verkade tala till mig. Samma vecka visade jag dottern presentationen och när helgen kom var jag hos Janne och visade han. Jag blev mer och mer osäker. Osäker på om jag verkligen INTE skulle ha hund. Det var ju bestämt att jag inte skulle ha det, trodde jag.

2011-10-08 Dottern övertalar mig att skicka ett mejl till Hittehund. Jag har IGEN visat henne Mimi på datorn och hon ser hur "kär" jag är. Jag skickar ett kort mejl, typ "Hej, jag tror jag gillar Mimi. Har hon fått någon familj än?". Kanske inte riktigt så kort, men ändå.

2011-10-10 Det går upp för mig att jag VERKLIGEN vill detta. Jag sätter mig ner och skriver en halv roman till Hittehund om vem jag är, varför jag är intresserad av just Mimi och på vilken nivå mitt hundintresse ligger.

2011-10-11 Jag får mejl från Hittehund med mer information om Mimi och vi börjar kommunicera fram och tillbaks den närmsta veckan. Också med telefonsamtal.

2011-10-18 Jag får en intresseanmälan som jag fyller i (det tog nästan en timme!) och skickar tillbaks. Jag börjar förstå att jag ligger bra till bland de intresserade, men jag vågade inte riktigt hoppas ändå.

2011-10-21 (På morgonen) Jag träffar en representant för Hittehund här i Landskrona. Jag utgår från att de vill se en och prata lite för att känna efter om den person de har lärt känna via mejl och telefon stämmer överens med verkligheten. Jag fick senare höra att jag bland annat fick betyget "väl genomtänkt". I like!

2011-10-21 (På kvällen) Jag får veta att jag får hälsa på Mimi! Då förstod jag att möjligheten verkligen var stor!

2011-10-24 Janne och jag körde till Stockholm och träffade Mimi, hennes familj och Hittehunds representant där. Vi fick med oss Mimi över natten på hotellet och så sammanstrålade vi allihopa igen dagen efter. På eftermiddagen.

Och så var Mimi min. Jag har skrivit om känslostormen omkring det hela HÄR.

En stor eloge till Hittehund för det seriösa arbetet de lägger ner. Jag tror de vet det mesta om mig. De granskar en på alla möjliga sätt. De frågor jag svarade på förstod jag på en gång poängen i, men jag undrar hur många som tänker på att ställa de om man själv omplacerar en hund. Till ex: "Har du någon som kan ta hand om hunden om du akut hamnar på lasarettet?" eller "Kan din arbetssituation eller arbetsplats ändras den närmsta framtid?". Och det var TVÅ frågor. Det kändes som ett par hundra som jag svarade på. Men det var VÄRT det.

Det allra bästa med det hela är att man känner sig så utvald. Jag har aldrig fått den här känslan när jag har köpt en valp och en gång även tog över en vuxen hund. Att hundexperter utvärderar hunden och dens behov och sen utvärderar de som visar intresse för hunden så noga är guld värd.

Och se bara på Mimi och mig! Vi är som skapta för varann. Bortsett från en sak. De skrev i Mimis presentation att hon "är en mycket närhetssökande tös!".

Då undrar jag vad jag är! Efter en morgonpromenad med lite sökträning efter godis och jakt efter hare kommer vi hem och hon ligger på min arm i soffan. Sen VRAKAR hon mig! Hon hoppar ner från soffan och lägger sig på mattan under bordet? Har man sett sånt? Är det det man kallar närhetssökande?

Jag tar det som världens största komplimang att Mimi är så nöjd och trött att hon vill ligga i fred och vila lite. Det är ett sundhetstecken. Det är nog mer jag som inte är sund. ;)



Och så avslutar jag med lite personliga åsikter som inte alla kommer att uppskatta. När du vill omplacera din hund eller vill ha en omplaceringshund så:

1. Undvik Blocket och andra liknande sidor. Du vet aldrig vad du går till.

2. Jag ogillar att vi importerar hundar från utlandet för att det är synd om de. Det finns plenti av hundar som redan finns i Sverige som behöver någon. Lägg krutet här först.

3. Det borde införas hundkörkort. Ingen borde få skaffa hund som inte förstår innebörden. Alldeles för många hundar har inte ett hundliv. Alla som vill ha hund borde gå en hundägarkurs först.

4. Ett litet barn som inte får gå ut är överlycklig när den äntligen får, samma med en hund. Låt dig inte luras av en hund som viftar på svansen. Ju vildare (på ett lyckligt sätt) hund, ju större chans är det för att den är understimulerad och inte får vad den har behov av.

5. Mänskliggör inte din hund. Den tänker inte som oss och har inte samma behov. Precis som med barn gillar hundar klara gränser. Det gör att den känner sig älskad, trygg och vet vad som gäller.

6. De som tror att de går en dressyrkurs för att hunden skall lära sig något har missuppfattat det hela. Det är DU som hundägare som skall lära dig och det är DIN uppgift att på ett positivt sätt förmedla vad du önskar vidare till hunden.

7. Och punkterna 1-6 skulle jag önska att jag hade vetat, förstått och kunnat när jag skaffade mig min första hund. Den fick inte mycket till hundliv.


Och nu återstår den viktigaste uppgiften. Jag skall visa mig värdig min Mimi. Det är inte lätt, för ju mer jag "kan hund", ju mer förstår jag att det tar mycket tid. Men jag gillar det, jag älskar det och jag känner mig så otroligt stolt för att just jag blev utvald som Mimis nya matte bland många andra.