Elva stycken mot en Mimi

Mimi och jag gick ut på kissrunda och då såg vi det här. Det gick inte att fånga alla
på ett foto, men det var 11 stycken!!!!
 
 
 Matte sa att "Om hon är snäll får hon gärna hälsa, de behöver det". Så jag släppte Mimi. Här
syns EN krabat som kollar om Mimi verkligen ÄR snäll.
 
 
Sen fann halva gänget ut det samma och fick i gång Mimi som snart är elva år. 
 
 
En kort stund. För sen var det bra tyckte Mimi. Det är ju gränser för hur mycket man skall
offra sig när man inte ens har hunnit kissa på kissrundan. :D
 

Jag borde haft kameran i högsta hugg

Detta är en bild från i vintras, men vi gick på den här grusvägen nu i morse.
Gissa om min förvåning när jag plötsligen ser en räv tjugo meter framför
mig!
 
Den stod mitt på grusvägen precis i den här ställningen och glodde på mig i något som 
kändes som en evighet (4-5 sekunder). SÅ nära! Som tur var hade jag Mimi bakom
mig just då. 
 
Räven stack sen in bland höga växter och försvann, men jag skall lova att jag höll Mimi nära mig ett tag och hon fick INTE springa in bland växterna när vi kom till platsen där räven hade stått. Det är antagligen inget att vara rädd för - men min fantasi skenade iväg och jag såg framför mig hur den flög på Mimi och rev henne i bitar. :(
 
I och med att jag brukar ta väldigt tidiga morgonrundor upplever jag ett rikt djurliv. Jag har sett kaniner och harer (det har alla i Landskrona) och jag har sett rådjur, älg, nån sorts uggla och räv (på långt håll, men nu även väldigt nära). Jag har hört talas om att det finns vildsvin också, jag har dock inte sett det och har ingen längtan efter det heller. 
 
God morgon, gott folk! :D

1,5 timmes promenad = många bilder

Vi behöver ingen bil, vi kan gå direkt hemifrån på vår underbara runda. Mimi är lös hela
tiden - utan problem. Först går vi genom en park och sen kommer vi fram till
ridhuset i Landskrona. Mimi verkar van vid hästar - precis
som med allt annat.
 
 
Här har vi gått runt ett koloniområde och sen över en liten bro. Inte många som vet om denna
rundan och det är nästan igenväxt just här.
 
 
Mimi är en liten prick där borta och på höger sida är det ett majsfält.
 
 
"Varför fotar du hela tiden? Kan du inte koncentrera dig på mig istället? Som du brukar?". 
 
 
Här vet jag inte vad de odlar, men nåt är det. :D Och så ser man halvvägs till Helsingborg.
 
 
Mimi springer i förväg och när jag kommer ner på en liten bro ser jag att hon svalkar sig.
 
 
Jag börjar skratta (inte ofta hon gör saker på eget bevåg) och säger "Men Mimi, vad GÖR du?". 
 
 
Då skyndar hon sig upp ur vattnet och kommer upp på bron, som för att säga: "Jag menade inte,
men jag tar gärna en godis nu oavsett?". 
 
 
När vi går vidare hamnar vi vid Landskrona hundklubb (vet ej vad den heter). Här är ibland 
utställning och..
 
 
..agility. Något Mimi inte tänker ge sig in på. Hon förstår inte varför man skall behöva stressa så?
 
Livet är ju underbart ändå! :D
 
 

Det är inte svårt att träna med en sån dotter

 
Nu var det alldeles för länge sen jag såg dottern, men i dag fick jag ta igen lite av det förlorade. Middag och shopping och kram här och kram där.
 
Är det något jag uppskattar är när människor är godhjärtade och samtidigt ärliga. Onödigt ljugande för att vara snäll är inte något jag uppskattar. Så när vi skildes åt (efter tre timmar :D ) och jag frågade dottern: "Har jag pratat mycket nu?" och hon tänker efter en liten stund och sen säger: "Ja, men gör det något? Det är väl som det skall vara?", då blir jag varm om hjärtat. 
 
Eller så är det bara jag som måste lära mig att ta lite plats. Jag tränar på saken. ;)
 

Att leva livet trots hälsporre

Man lägger ansiktsmask, gör grimaser, tar webbkamera-bilder och bloggar och är på FB mer eller
mindre hela tiden så alla måste tro att man inte har nåt liv alls. Det har man inte heller när man 
har hälsporre. Inte jag i varje fall. Men det är inte synd om mig, jag får väldigt ren och
fin hy! :D
 

Vi lever

 
 
 
Vi tänkte bara säga att "vi lever". Hälsporren lever, Mimi lever och jag lever. Om några
veckor lever vi ännu mer för då tar vi semester. 
 

My style

Jag får smörja mig med tålamod, det visade sig vara beställningsvara. 

Det går sakta framåt

Det går sakta framåt med läkningen av hälsporren - men det går framåt och så går det sakta framåt
när vi cyklar. Mimi verkar tycka det är roligt, men vi cyklar väääldigt sakta. Så pass sakta
att folk kommer med ett leende (för att de tycker det är gulligt - tror jag). Där det är
möjligt springer hon lös och nosar medan jag fortsätter cykla - sakta. 

Ingen mesig mes

 Jag hittade en liten fågelunge på cykelvägen och lyfte den bort på gräsmattan så den inte
skulle bli överkörd. Men när jag försökte sätta ner den kröp den upp på
mig istället. SÅ söt! :)

Vi gör det bästa utav det

 
Hälsporren går det inte så bra med, men det gick utmärkt att cykla med Mimi (okopplad) i morse. Jag får cykla väldigt sakta, då hänger hon med  - som oftast. Det är trots allt hennes runda så att jag får stanna ibland därför att hon vill nosa är en självklarhet.
 
Och i och med att vi inte kan svirra rundor som vi brukar har vi precis suttit ett par timmar i gräset istället. Det är inte fy skam det heller. Det kommer många hundägare (med hund), hund- och kattägare (med hundar och katt) och en liten flicka som ville borsta Mimi förbi. Socialt och bra stimulans det också, både för Mimi och mig.

Cocker spaniel becomes a springer spaniel

 
Jag köpte en cykelkärra och cyklade rundor med Mimi. Det var rätt kul, men det tog inte långa tiden förrän någon hade stulit fästet och diverse annat som gjorde att jag inte kunde använda den mera.
 
Nu har jag fått hälsporre och jag märker att det är dumt att gå långa promenader, då blir nog plågan väldigt långvarig. Men cykla kan jag! Jag testade precis att sätta Mimi i cykelkorgen, men hon tyckte den var lite för liten. Hon satte sig på rumpan och viftade med framtassarna i en bedjan om hjälp.
 
När hon inte ville sitta i cykelkorgen testade jag att låta henne springa sakta vid sidan om medan jag cyklade och det gick! Hon verkade tro att vi sprang runt i utställningsringen (hon är ju en erfaren sådan) och när jag stannade satte hon sig fint för att få godis.
 
Så bra! Då kan jag cykla lite med henne nu när hälsporren sätter stopp för annat. Men jag vill nog ha ett cykelfäste för hund. Det får jag kolla på måndag, jag har noll erfarenhet av det.

Landskrona - den geografiska mittpunkten i Europa

Jag bor ju så bra. Det tar mig tio minuter att cykla till stationen och där hoppar jag på tåget som
går till Köpenhamn.
 
En timme senare är jag i Ströget och det känns som om jag har semester trots att det är en helt
vanlig söndag.
 
På Nytorv i Köpenhamn var det demonstration för "Stoffskiftesyge" - det vill säga för oss med sköldkörtelsjukdomar. Jag hade hoppats det hade kommit fler, men några blev det.
 
Och bara för att demonstrera hur centralt jag bor, det är en kvart med tåget till Helsingborg ena hållet och en kvart med tåg till Lund andra hållet, en halvtimme till Malmö och som sagt en timme till Köpenhamn. Perfekt!

Det funkar!

 
Efter att ha försökt få Vårdcentralen att ta mig på allvar i flera år gav jag upp och tog saken i egna händer. Jag skickade en egenremiss till endokrinologiska kliniken på Lunds Lasarett (har fel på sköldkörteln - Hashimotos) och på bilden ser ni resultatet. En endokrinolog förstod att något inte står rätt till. Nu skall här tas en hel hög med blodprov och sen får jag veta resultaten i juni.
 
Jag är glad och vem blir inte det när man äntligen tas på allvar

På långtur

Mimi är väldigt angelägen om vart jag är och vill helst vara intill mig hela tiden.
Men på promenader glömmer hon bort mig och lever helt i sin egen värld.
Kolla vad långt borta hon är! 
 
 
 

Dagen i dag

 
 






RSS 2.0