I storlek med Berlin-muren

 
 
Jag har satt upp en liten spärr in till sovrummet så att Mimi inte hoppar upp
i vår säng (Mimis och min) på dagtid och skiter ner. När jag satte upp den tittade
Mimi på mig och såg ut att tänka: "Jaha? Inte vet jag vad det där skall vara bra för,
men jag får väl hålla mig undan då".
 
"Typisk Mimi att inte ens undersöka eller försöka testa vad
man får eller inte får", tänkte jag.
 
 
Här om dagen satt jag vid datorn och trodde Mimi låg i (Jannes) säng
bakom mig - så som hon brukar. Men plötsligt hör jag ett ljud från hallen..
 
Aha! Mimi har busat till det!
 
Här har det varit besök - som måste ha försvunnit väldigt snabbt!
 
Jepp, syns på "hoppa-upp-i-sängen"-handduken. Tassavtryck! :D
 
Jag återvänder till datorn och vem ligger inte i (Jannes) säng och
ser väldigt skyldig ut?
 
Om ni tror jag skällde på henne tror ni väldiigt fel. ALLA egna initiativ från Mimis sida bemöts med beröm eller ingenting. Att hon gjorde detta är en enorm framgång. Hon gör många saker numera som alla är enorma framgångar. Hittehund omplacerade en hund som omtalades som "en väldigt tyst hund" och "som en docka" och det kan låta toppen för en hundägare, men jag tycker inte det verkar till att vara normalt för en hund. 
 
Mimi är fortfarande en "tyst" hund på så vis att hon inte skäller. Men hon vågar numera pipa lite otåligt när vi skall något och så pratar hon med mig, särskilt när vi myser på morgonen. Om det är mat på gång eller vi är ute och hon fryser, så kan hon ge ett skall eller två för att få mig att sluta prata med "allt och alla" och sätta fart. Men som oftast står hon still på samma ställe och trippar med framtassarna när hon är otålig.
 
Och nu har hon för första gången fysiskt "rivit" ett hinder. Kanske ett liiitet steg för dig och mig, men ett stooort steg för Mimi. 
 
Heja Mimi!
 
 

Så gick det till för tre år sen: "Dagen efter"

 
 
I måndags reste Janne och jag till Stockholm. Vi var framme sent på kvällen och fick hälsa på Mimi redan då och till min stora förtjusning fick vi ta med henne på hotellet över natten.

Det tog mig under tio sekunder när jag såg Mimi till att jag bara visste: "Hon är min!". Vi hade en underbar natt, morgon, dag och eftermiddag innan jag med säkerhet skulle få veta om Hittehund och Mimis matte tyckte att Mimi och jag verkade samspela på rätt sätt. Jag gick in i det hela med hull och hår, jag höll inte tillbaks. Jag tog inga känslomässiga reservationer, jag orkade inte tänka att det kanske inte kom till att gå min väg.

Men någonstans i det omedvetna så var jag skitskraj för att jag skulle behöva resa hem utan henne. Jag blev blixtkär direkt och det kändes så ömsesidigt från Mimis sida också.

Vid fyra-tiden i går eftermiddag satt vi samlade vid köksbordet i Mimis hem. Pappren som skulle fyllas i fylldes i medan vi satt och pratade om väder och vind. Plötsligt mitt i samtalet upptäcker jag att "ägarbeviset" ligger framför mig med Mimis (fd) mattes underskrift. Då brast det. Tårarna rann och när jag tittade bort på Mimis fd matte såg jag hur hennes tårar också började rinna, jag tror nog hon uppskattade min uppenbara lycka, trots sin egen sorg.

Då tittade jag bort på Janne på andra sidan av bordet. Där satt han också och grät. Det var ett helt otroligt ögonblick och jag sa med gråtfylld röst till Mimis fd matte: "Jag trodde helt ärligt att jag aldrig skulle hitta en hund som jag kunde ta till mig i mitt hjärta igen.".

Mimi är så mjuk till sättet. En sån hund man säger vad man önskar till och om hon förstår vad man vill uppnå så gör hon det. På ett milt och vänligt sätt. Förstår hon inte, så testar jag andra vägar att förmedla till henne och så funkar det. Hon är helt unik. 

Åh! Och så jag som trodde det skulle gå månader innan vi riktigt kände oss hemma med varann och så gjorde jag det direkt! Och Mimi beter sig så också. Hon är så glad för allt vi gör, kissrundor, längre promenader, lite lydnadsträning och tålamodsträning. Mys, bli kliad och masserad. Kärlek, närhet och mat. Min stora utmaning är att trigga igång hennes busighet, jag vill se henne riktigt spritta av energi och det kommer snart.
 
Jag återkommer med ett inlägg om hur hela processen har varit. Hur allt går till när hittehund.nu först blir kontaktade av en familj som vill omplacera sin hund. Hur de kollar upp hur hunden är, dens behov och goda och mindre goda sidor. Utifrån all kunskap de har tillgängligt söker de sen en familj som kan se till att hunden får en riktigt hundliv utifrån hundens egna förutsättningar. Jag lovar att man blir granskat under lupp!

Tusen tack till hittehund.nu. Tusen tack till dottern och min chef som fick mig att inse att det var tid nu. Tusen tack till Mimis fd matte med familj som oegoistisk valde att omplacera Mimi när de förstod att tiden inte räckte till. Och inte minst, tusen tack till Janne som körde tur/retur. Han fanns till under resan och tiden där uppe och höll sig ett steg bakom hela tiden för att Mimi och jag skulle hinna med så mycket som möjligt under den korta tiden vi hade på oss att knyta an.

Och tusen tack till Mimi. Tusen tack för att du finns till! Mitt hjärta är fylld med glädje, lycka och kärlek till denna underbara lilla cocker-tik som nu antagligen blir en liten tuff, busig dam som dansar fram i morgondimman, löst springande.

Lyckan är att vara fri, fri att göra det man älskar mest. Jag är fri. Jag är lycklig. Jag har landat. Det fanns ett tomrum där som jag inte var riktigt medveten om. Det finns inte längre.

Helgen som var

Vi hälsade på hos Janne. Eller inte just här, här hälsar jag på några tuvor.
 
Och så lekte jag: "Här-är.jag!"-leken. 
 
Gärna i hög fart.
 
Emellanåt måste man stretcha lite (alternativt bromsa i nedförsbacke).
 
När man vilar är det viktigt med mjukt och fogligt underlag. 
 
Och även nedklippt borde man känna igen mig - jag menar självklart svansen då. Den är som
klockan, den går och går och går och...
 

Äntligen fick konditormästarens dotter till det

Jag har bakat igen. Denna gången en "smart kladdkaka". Inget vetemjöl, inget bakpulver och
inget socker. Så här fluffig var den när jag tog den ut ur ugnen. Sen så sjönk den lite
och blev precis som en kladdkaka skall vara.
 
(Stulen bild, men min blev inte SÅ olik).
 
Dotterns recension efteråt:
"Den var mycket godare än jag trodde! Och smakade inte mycket
dadlar. Inte för mycket kakao heller. Jättegod! Tack så mycket!"
 
 
Ingredienserna:
6 ägg (vitor och gulor separerade)
3 dl mandel (använder du mandelmjöl blir det i underkant av 4 dl)
2 1/2 dl dadlar utan kärnor
2 dl vatten
1/2 dl kakao, eller lite mer om du älskar chokladsmak (jag tog lite mer än mer)
En knivsudd chili, om du vill
 
Man mosar dadlarna och blandar ihop allt bortsett från äggvitorna. De vispar man stela och vänder sen försiktigt ner i smeten innan man sätter kakan i ugnen. Receptet finns HÄR.
 
 
 

Soldyrkaren

Jag har en pytteliten balkong och tänkte att där är det precis plats för en solstol - och mig. Så jag köpte en solstol..
 
 

Mimi går egna vägar

Okej, klockan var inte mer än sju, men så HÄR mörkt och trist var det inte alls. Bättre bild
blev det när jag vände mig om och inte hade motljus:
 
Mimi in action - i vanlig ordning. Jag har skämt bort henne. Det har blivit ett "krav" från hennes
sida att vi skall gå rejäla morgonrundor och gärna så tidigt som möjligt. Hon visar liten
förståelse för att vissa vill ha kaffe först och travar otåligt runt, runt, runt tills vi går ut.
 
 
Det känns bra. Det känns väldigt bra att hon visar att hon vill saker och att hon har förväntningar, det var för lite av det när jag fick henne. Och här om dagen gjorde hon något som är helt nytt för mig. Jag hade en väninna på besök och Mimi brukar alltid hålla sig nära mig och vill gärna att jag skall gosa med henne eller åtminstone ligga intill mig när vi har gästar. Men icke denna gången, denna gången så var det min väninna som var favoriten och jag kände mig rent av avvisad. 
 
Jag ser det som ett bra tecken. Att hon börjar lita på att jag finns där all tid. Eller så kanske hon fjäskar för andra för att hon vill flytta? ;) Men det får hon inte, hon får stanna hos mig vare sig hon vill eller inte. :D
 
 
 

För snart tre år sen

För de som inte vet, så var det så här jag hittade Mimi (klicka på bilden):
 
Det jag föll för var hennes grismun. Är den inte söt? :D

Min lilla galning

 
Mimi har gått från att vara en väluppfostrad, lugn och sansad hund
till att bli en väluppfostrad, galen och ivrig cocker. :D
 
 
 

Dagens ord

"Varför vara femtio och försöka se ut som en (ful) tjugoåring, när du kan vara femtio och se ut som en sexig variant av den du är?".
 
Kari Katralen

Värsta fuskisdagen

En gång i veckan har jag fuskisdag och det brukar bli fredagar. Alla andra dagar är LCHF-dagar och detta passar mig perfekt.
 
Fuskisdag betyder inte nödvändigtvis att det inte är hälsosamt det jag äter, det betyder bara att jag inte håller mig innanför ramen till LCHF-kosten. 
 
Så i dag har jag gjort världens mest hälsosamma och SKITGOA kaka! Rent estetisk levde den inte upp till bilden som är med receptet, men smakmässig var det inga fel.
 
Cashewgrädden ovanpå blev ljust bajsbrun hos mig, på
bilden på recptet är den nästan vit. :( Men en sak
blev bättre än receptet - tror jag. Jag tog 
nämligen körsbär ovanpå istället
för vinbär.
 
Det är rawfood. Med andra ord enbart naturliga, oraffinerade ingredienser och ingen tillagning i ugn då tanken är att behålla så mycket näring som möjligt i maten. Receptet finns HÄR.
 

Ibland kan misslyckade bilder bli rätt lyckade

 

En gång för länge länge sen - när jag hade semester..

.. var Janne och jag här. Vart är det? Stan borde ju vara känd för nåt sånt här?
 
Mysigt vid hamnen var det. Inte långt där borta ser man över till ett annat land.
 
Janne med väskan. Han går ALLTID och bär på den. SÅ tröttsamt! ;D
 
Själv försökte jag se ut som "Den lille havfrue", men lyckades inte med det riktigt. Dock fick jag 
vilat hälsporren lite.
 
Men NU har ni väl fått tillräcklig med tips till att kunna gissa vart vi var? 
 
 
Och det går att komma hem snabbt därifrån och det tyckte Mimi var bra! 

Halt och krokryggig

Det är knappt så jag tror det är sant. Nu har jag dragits med hälsporre sen i maj och den hänger med fortfarande och i går fick jag ryggskott! Så jag avslutar semestern med att ha hälsporre OCH ryggskott. Jättekul!
 
Men skall jag se det positiva i det är det bra att det inte hände i början av semestern!
 
Jag hittade övningar att göra, för jag tänker inte gå och ha ont mer än jag måste: 
 
 
Så detta skall jag göra i dag. Igen och igen och igen...

Semesterns uthållighetstest

Jag hade tagit med flexkoppel till Mimi ifall hon inte kunde springa lös. Men det kunde hon.
 
Vi var på Söderåsen - ett stort naturreservat och Mimi som älskar skog var helt sjövild.
 
Vissa ställen fick jag koppla Mimi, jag var rädd hon skulle ramla utför något "stup" (jag 
är extremt höjdrädd. Hade det funkat hade jag satt koppel på mig själv också).
 
Snaggad och "galen".
 
Typisk ställe där jag kallade in Mimsan och kopplade henne. Man vet aldrig vad som väntar.
 
Vi gick i flera timmar - och Mimi var före och efter och fram och tillbaks. Vi facinerades över
all energi och ork hon hade.
 
Det fanns lite småsjöar här och var och här en lite större. Mimi doppade sig vid varje möjlighet.
 
Nosen jobbade som attan och på ett ställe skrämde hon oss faktisk. Hon stannade och
stirrade rakt fram medan nosen gick som besatt och hon vägrade att gå vidare.
Vi kunde inte se vad det handlade om, men fick lockat Mimi med oss när
vi gick i en stor båge runt det "farliga".
 
 
Ja. Det var en dag på Söderåsen det. Jättemysigt och rätt jobbigt. Vi gick en stig i olänt terräng, så kroppen fick verkligen jobba. 
 

Väldigt skrämmande

Lugnet innan "stormen".
 
"Ääääh! Det ligger en hund i min soffa!!!".
 
"Nu kommer jag och ÄÄÄTER upp dig!".
 
"Mums! Mums! Mums!".
 
Hon blev JÄTTErädd. :D






RSS 2.0