"Mimi och jag var uppe i morfars stuga i Sveg och mådde gott. Mimi är min hjälte! Jag tog en eftermiddagsrunda med henne samtidigt som du låg och solade. På vägen hem attackerar helt plötsligt en björn. Jag släpper Mimis koppel och skriker åt henne att springa iväg. Strax efter det så försöker jag göra mig stor och skrika/ryta så högt jag kan mot björnen men märker att det inte funkar så jag springer bort från den attackerande björnen och lägger mig ner med armarna över huvudet.

När björnen är framme hos mig så börjar den morrande putta på mig med sina stora labbar och nosa och småbita över hela mig. Plötsligt hör jag ett argt hundskall samtidigt som björnen slutar putta på mig. Jag tittar upp och det är Mimi som springer runt björnen och biter honom i hälarna. Hon tar ett bett, springer iväg, tar ett bett på en annan häl och springer iväg. Så håller hon på tills björnen lufsar iväg till skogen igen.

Jag vaknade av att hon slickade mig i ansiktet!"

Top Model surrar i bakgrunden...

Marjorie: Jag tycker det inte är så konstigt att man är nervös inför folk.
Nån annan modell: Du måste få in i ditt huvud att du är en av dem/oss!

Så sant! Känner man sig som "en av dem" så är man inte nervös längre. Handlar nervösitet inför andra människor enbart om dålig självkänsla? Utanförskap? Eller kan man vara nervös inför folk av andra orsaker?

Jag tror mycket handlar om just det att känna sig som "en av dem" och det kan man till viss del styra med att tänka rätt. Eller?

Var ute och åt affärslunch i går. Det blev asiatisk mat. Asiatisk mat är som oftast samma sak som "mat med glutamat" och jag borde lärt mig tills nu att jag är känslig för just det. Det blir än mer tydligt när jag vanligen äter efter LCHF och får i mig minimalt med tillsatsämnen och den där glutamatskiten.

Så i dag får jag dras med onödig vardagsångest igen. Det känns dock bättre när jag var varför och inte går runt och tror det är som jag är dålig på att hantera mitt liv i stort.

Vad gör man när man hamnar i en hotfull situation med en (möjligt) angripande hund? Stor eller liten. Det spelar ingen roll om den angriper Mimi eller mig, jag vill ha en lösning på problemet.

Ett tips jag fick var att ha en skruvmejsel i fickan, men jag har svårt för att tro att jag kör den i en hund - dessutom kan den hunden bli ännu mer aggressiv av det. Ett annat tips är pepparspray, men då kan väl hunden också bli ännu mer galen? Vad med ett skynke att slänga över huvudet på den?

Är det någon som har bra tips och idéer? Varför jag frågar är för att jag efter en olustig incident känner mig otrygg när Mimi och jag är ute och går. Relativt ofta möter vi större hundar som gör utfall. De är i koppel, men jag har ju precis varit med om att det inte behöver spela någon roll. Ägaren kanske inte klarar hålla emot eller  kopplet ryker.

Jag ser ständigt för mig vad som kan hända och det vill jag bli av med. HUR? Finns det något bra man kan ha i fickan? Något som allra helst får den aggressiva hunden att fly så att ingen blir skadade.

Tips och idéer mottages med stor tacksamhet!


UPPDATERING: Jag har hittat den här sprayen, är det någon som känner till den? Låter toppen! Och här kan man köpa den för 125 kronor. Gissa vem som beställer en i skrivande stund!

Mimi är väldigt lätt att ha med att göra, men nu börjar hon påverkas av att jag har två olika sätt att ge henne kommandon på. Till exempel betyder "Mimi! Kom!" att hon kan komma om hon känner för det. Medan "Hit!" står för att hon skall komma på studs. Jag har samma sak med "ligg" och "sitt". Säger jag det så förväntar jag mig att hon gör det, men om jag säger "lägg dig ner" eller "sätt dig" så kan hon låta bli om hon vill.

Jag vill att min hund har personlighet, egna idéer och att hon tar för sig. Mimi själv tycker att hennes största tillgång är hur hon hälsar på andra hundar och människor och hur hon charmar sig till kel, mys och uppmärksamhet. Det är inte möjligt att sitta och klia en hund hela tiden och när jag sitter vid datorn kan hon slingra sig som en boaorm upp i mitt knä - från alla håll och kanter. Om jag aldrig skulle låta mig charmas av henne när hon gör så, tror jag att hon hade förlorat något av det hon älskar som mest att göra. Därför puttar jag henne lite halvhjärtat undan några gånger, men när jag verkligen vill att hon slutar tar jag mer tag i henne, placerar henne lite ifrån mig i soffan och säger "Nej!". Det är också två olika sätt, ett där hon kan välja att sluta och ett där hon SKALL.

Jag har alltid gjort så med mina hundar. Resultatet har blivit hundar som jag kan använda mjuka kommandon till och det låter trevligt för hunden, mig och alla andra. De där "nu-gör-du-som-jag-säger"-kommandon kör jag sällan och blir mer effektiva när de verkligen behövs.

Det verkar gå hem med Mimi också. Hon har blivit en busig, valpig (cockern är känd för att vara valpig hela livet) och småtjatig tjej som vågar visa vad hon vill, samtidigt som hon lyder när det är viktigt.

Dresserar man sin hund för hårt blir den kuvad och då förlorar den sin personlighet. Mimi har aldrig förlorat sin, men jag tror jag har tagit fram ännu mer av den. Då menar jag HUNDEN i henne, de medfödda instinkterna som en hund behöver få stimulerad i skog och mark, med lek och att träna lydnad. Hundar i flock har samma sak, de sonderar terräng, de leker, jagar och de uppfostrar varann.

Jag satt i soffan och fick ett sms. Kastade mig på cykeln och cyklade ner till stan. På väg ut ur affären höll jag på att ramla när tröskeln kom emot mig. Och på cykeln kändes det som att jag satt på en hög enhjuling så långt ifrån marken kände jag mig.

Det är inte varje dag vi fotar. Ofta fuskar vi och använder foton sen innan när vi gör ett inlägg. Så nu slänger jag ihop nåt utifrån det. Tassen har med andra ord läkt, så när ni ser en inlindad tass är den min, men numera är den hur bra som helst.

Här kommer min story med matte (förkortad version ;)):